Någon gång mellan klockan sex och sju fick  jag återförenas med min enfödda dotter efter en dryg vecka på olika håll. Jag ville aldrig släppa när vi väl kramades, hon och jag. Och under de tre-fyra timmar vi haft tillsammans sedan dess har livet med barn känts nästan orimligt fantastiskt. Jag har tjuvkikat på henne när hon vandrat omkring och existerat i sitt hem. Ordnat med sina saker. Pratat med sina mjukisdjur. Jag har njutit nästan osunt mycket av ett parti Alfons Åberg-memory. Och jag har helt ärligt frågat mig om det finns något negativt alls med att ha barn.

Den frågan har jag kanske aldrig tidigare ställt.