Jag älskar mitt jobb. Har jag kanske sagt det förr? Jo, förstås. Men långt ifrån lika många gånger som jag tänkt det. Sedan klockan tolv idag har jag suttit hemma på soffan och läst unga människors tankar kring frågor som på något sätt engagerar dem. Det känns ju nästan mera som en arbetsförmån än som själva arbetet. Det måste ju vara det här som är att vara på rätt plats. Det där som man hörde rykten om när man samtalade med studiehandledaren i gymnasiet, det där som kändes som en omöjlighet i högstadiet när rätt plats likställdes med något jobb som ledde till kändisskap av något slag (ja, en sådan tonåring var jag trots att jag var tonåring före tv-programmen började producera kändisar av nästan vanliga dödliga).

Ja, jag älskar mitt jobb. Och då är ju ändå den här delen den del jag kanske tycker att är minst trevlig. På rätt plats.

Ibland hopar sig det mesta i livet. Allt ska liksom hända samtidigt. Sedan jag blev vuxen (jag tror i alla fall att jag har blivit det) har jag märkt att de här hopningarna kommer med jämna och ibland ojämna mellanrum. Det jag funderar på idag är hur lång en hopning egentligen får vara.

När min älskade man förra veckan uttryckte meningen; det blir fyra riktigt tuffa veckor nu så kände jag att gränsen nog var passerad. Att ha det riktigt intensivt en vecka eller en och en halv fungerar väl ibland. Men fyra. Då ser man ju med nöd och näppe något slut. Och vad som helst kan ju hända under de här fyra veckorna som gör att den där femte inte heller blir speciellt harmonisk.

För mig är det inte fyra så tuffa veckor. Klart över medel men inte på något sätt oöverkomliga. Och det hägrar en belöning utan dess like när kampen är slut vilket onekligen minskar på lidandet redan nu.

Dessutom har ju en av de där veckorna redan gått. Tre kvar då. Det klarar vi. Väl. Tror jag. Men till och med med våld ska det undvikas i framtiden att hopningarna blir så här långa.

Och så tackade vi nej till Borgbacken och ja till en hemmakväll. Ibland är matlagning, klädtvätt, pussel och högläsning ur bilderböcker man kan utantill bättre än allt annat. Ikväll var ibland.

Det är roligt och händelserikt att leva, men ibland måste man trycka in pauser med våld. Också om det sker på bekostnad av nöjesfält. Ikväll var ibland.

Alla som rör sig i min närhet vet att jag denna tisdag firar att min bästis varit mamma en vecka och att jag varit det-där-som-det-nu-gör-mig-till lika länge. Och jag har funderat hur länge som helst på vad jag ska göra med min nya roll. Och jag har, trots att jag tänkt så länge, kommit fram till en enda sak; att jag aldrig någonsin ska ge råd som hon inte efterfrågar.

För jag minns ju hur det var när jag själv var alldeles färsk i min mammaroll. Jag hade faktiskt en nästan överjordisk övertygelse om att jag var den absolut bästa mamma Ingrid kunde ha bara därför att hon var min och jag var hennes och ändå såddes ett frö av tvivel varje gång någon välmenande människa antydde att Ingrid kanske borde ha en tunnare mössa eller en tjockare mössa eller en mössa alls eller ingen mössa alls. Och det där fröet grodde. Det blev aldrig ett träd av förakt mot mig själv men det blev ett träd av oerhörd irritation över att människor som menar så väl kan göra så fel.

Jag känner lite så här; ge alltid råd om någon ber dig om råd men aldrig annars. Det behövs helt enkelt inte. Om du har hittat ett system vad gäller sömn eller mat eller trots så kommer angelägna föräldrar att vallfärda till dig med frågor om hur du har gjort. Och då är de fritt fram att berätta. Men om de här föräldrarna som du tycker att borde vallfärda inte upplever sin egen situation som tillräckligt hopplös för att behöva söka hjälp så är det inte din uppgift att tynga dem med en hopplöshet som de hittills klarat sig utan (åtminstone inte så länge barnen får kärlek och mat). Och om de här föräldrarna upplever sin egen situation som så fruktansvärt hopplös att det känns förödmjukande att ens be om hjälp är det ännu mindre din uppgift att tvinga på dem din.

Så lite jag visste. Så mycket jag älskade. Så glad jag var över alla de människor som gav mig hjälp och råd varje gång jag bad om det. Så glad jag var över alla de människor som lät mig hantera mössor som jag själv ville och trodde att var bäst. En sådan människa ska jag vara för min bästis.

Nu när den kinesiska mamman funnits i min tankevärld ett par dagar tror jag mig veta lite mera om vad jag tycker.

1. Jag tycker det är fint och beundransvärt och värdefullt att den kinesiska mamman tillbringar så mycket tid med sina barn som hon ju faktiskt gör. Sedan tycker jag att det är ganska trist att tiden främst går till att öva pianoläxor, men ändå. Föräldratid känns ju alltid som ett plus.

2. Jag tycker det är skrämmande varje gång det ens osar att barn fungerar som statussymboler för deras föräldrar. Ni minns hur mammorna i Solsidan tävlar om hur långt deras bebisar har kommit i utvecklingen. Helt sjukt. Att skryta över att barnet får tänder tidigt eller vänder sig tidigt från mage till rygg. Eller desperat försöka bortförklara ett motoriskt lite långsammare spädbarn med att han har ett oerhört rikt inre liv och intresse för kultur. För att själv framstå som lite mera lyckad. För inte sjutton är det ju för bebisens skull. Absolut inte. Han bryr ju sig inte det minsta.

och min syster fotade mig.

Jag känner lite så här; att en av de yttersta vänskapsgärningarna är att komma och hämta en resenär på flygfältet vid midnatt en söndags. I synnerhet om man varit pappa bara en handfull dagar och nås av förfrågan om skjuts okristligt sent. Min tacksamhet visste nästan inga gränser. Finaste vän.

Med rätta kan man fråga sig om jag har glömt bort hur man lägger upp bilder eller det faktum att bilder också är ett medium som gör sig bra på en blogg. Här bjuder jag således på högklassiga bilder från sängen på hotellrummet. Håll till godo. Det händer ju inte varje dag.

Har ni hört om den kinesiska mamman? Jag har. En vårvinterdag satt jag och en av mina tre allra bästa vänner på vårt ärkecafé och diskuterade en artikel hon läst om den kinesiska tigermamman. Jag visste ganska lite men diskuterade ganska mycket. Varför gör man det, föresten?

Igår fick jag veta mera då jag läste Amy Chuas bok Tigermammans stridsrop. Och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Jag brukar ju tro att allt går när det kommer till barnuppfostran så länge man har någon slags tanke och någon slags konsekvens och några slags rutiner, men nu vet jag inte längre.  I boken möter jag en mor som uppfostrar sina barn i USA men på det kinesiska sättet. I inledningen beskrivs uppfostringstekniken i korthet så här:

”Många undrar hur kinesiska föräldrar kan fostra så framgångsrika barn. De undrar vad dessa föräldrar gör för att få fram så många mattegenier och musikaliska underbarn, hur det är att leva i en sådan familj och om de kan åstadkomma samma sak själva. De frågorna kan jag svara på, för jag har gjort det. Här är några saker som mina döttrar, Sophia och Louisa, aldrig fick göra.

– Sova över hos en kompis

– Gå hem till andra barn och leka

– Vara med i en pjäs i skolan

– Klaga över att inte få vara med i en skolpjäs

– Se på tv eller spela datorspel

– Själva välja fritidsaktiviteter

– Få lägre betyg än A

– Vara annat än bäst i klassen i alla ämnen utom i idrott och drama

– Spela något annat instrument än piano eller fiol

– Slippa spela piano eller fiol”

Boken är underhållande och skrämmande och utelämnande och märklig och fascinerande och intressant. Jag vet inte vad jag ska tycka och tänka men jag vet att jag tänker mycket. Och jag vet att jag är glad att jag läste den. Och jag vet att jag älskar den man som gav mig boken. Den man som nu efter flera års äktenskap börjat tänka ut födelsedagspresenter och julklappar åt mig helt själv. Och som gör det så bra!