Så är jag här då. Med hårfärg i håret. Sex minuter till. Och jag hoppas på en av följande utgångar av detta experiment:

1. Att resultatet blir så bra att jag inser att det omöjligt kan bli bättre. Ens med lugg.

2. Att resultatet blir så hemskt att jag inser att plötsliga infall på bekostnad av håret sällan, för att inte säga aldrig, är värt det.

Och ja. Den här bilden hör till kategorin saker jag bjuder på för att hållas ödmjuk.

Och ja. Det är en bioroskispåse jag klippt sönder och skyddar axlarna med. Jag har ingen frisörsalongsutrustning och är för bra på att rensa för att ha skåpen fulla av trasiga t-shirts och handdukar.

Eller var det bara det att jag en gång i tiden lovade mig själv att aldrig aldrig aldrig någonsin mera färga håret hemma?