Jag har det så innerligt väl på läger med konfirmanderna som vann och förtjänade mitt hjärta och med ledarna som gör arbetet till en glädjefest. Jag har skrattat så många gånger och så intensivt att min röst antagligen tackar för sig innan kvällen är slut.

Men jag saknar den minsta människan i mitt liv. Jag har inte sett honom på en hel vecka. Och det är ju en enorm del av hans lilla liv.

Men då det är det enda jag verkligen saknar så är ju tillvaron onekligen god. Innerligt god.