Jag kan inte kalla det stress för jag vet vad stress är och det här är inte det. Men något är det ju. När man inte riktigt hinner med. När man aldrig hinner eller orkar plocka i kök och vardagsrum de där sju minuterna varje kväll som gör skillnaden mellan ett hem och ett slagfält. När man inte minns hur soffan kändes. När man plötsligt märker att man är lite mindre närvarande i nuet än man både vill och borde vara.

Ja, inte vet jag vad det är. Men vad det än är så vet jag att jag som första åtgärd slutar springa och att jag som andra åtgärd slutar blogga.

Att jag bloggar nu är ju ett sundhetstecken. Dessutom gör jag det från soffan och kommer alltså plötsligt ihåg hur den kändes. Även om jag också den här gången har unga människors tankar bredvid mig på soffan och en lässituation som kräver något av mig. Men ändå. Det börjar bli bättre. Tror jag. Hoppas jag. Vill jag.