Jag älskar mitt jobb. Har jag kanske sagt det förr? Jo, förstås. Men långt ifrån lika många gånger som jag tänkt det. Sedan klockan tolv idag har jag suttit hemma på soffan och läst unga människors tankar kring frågor som på något sätt engagerar dem. Det känns ju nästan mera som en arbetsförmån än som själva arbetet. Det måste ju vara det här som är att vara på rätt plats. Det där som man hörde rykten om när man samtalade med studiehandledaren i gymnasiet, det där som kändes som en omöjlighet i högstadiet när rätt plats likställdes med något jobb som ledde till kändisskap av något slag (ja, en sådan tonåring var jag trots att jag var tonåring före tv-programmen började producera kändisar av nästan vanliga dödliga).

Ja, jag älskar mitt jobb. Och då är ju ändå den här delen den del jag kanske tycker att är minst trevlig. På rätt plats.