Ibland hopar sig det mesta i livet. Allt ska liksom hända samtidigt. Sedan jag blev vuxen (jag tror i alla fall att jag har blivit det) har jag märkt att de här hopningarna kommer med jämna och ibland ojämna mellanrum. Det jag funderar på idag är hur lång en hopning egentligen får vara.

När min älskade man förra veckan uttryckte meningen; det blir fyra riktigt tuffa veckor nu så kände jag att gränsen nog var passerad. Att ha det riktigt intensivt en vecka eller en och en halv fungerar väl ibland. Men fyra. Då ser man ju med nöd och näppe något slut. Och vad som helst kan ju hända under de här fyra veckorna som gör att den där femte inte heller blir speciellt harmonisk.

För mig är det inte fyra så tuffa veckor. Klart över medel men inte på något sätt oöverkomliga. Och det hägrar en belöning utan dess like när kampen är slut vilket onekligen minskar på lidandet redan nu.

Dessutom har ju en av de där veckorna redan gått. Tre kvar då. Det klarar vi. Väl. Tror jag. Men till och med med våld ska det undvikas i framtiden att hopningarna blir så här långa.