Alla som rör sig i min närhet vet att jag denna tisdag firar att min bästis varit mamma en vecka och att jag varit det-där-som-det-nu-gör-mig-till lika länge. Och jag har funderat hur länge som helst på vad jag ska göra med min nya roll. Och jag har, trots att jag tänkt så länge, kommit fram till en enda sak; att jag aldrig någonsin ska ge råd som hon inte efterfrågar.

För jag minns ju hur det var när jag själv var alldeles färsk i min mammaroll. Jag hade faktiskt en nästan överjordisk övertygelse om att jag var den absolut bästa mamma Ingrid kunde ha bara därför att hon var min och jag var hennes och ändå såddes ett frö av tvivel varje gång någon välmenande människa antydde att Ingrid kanske borde ha en tunnare mössa eller en tjockare mössa eller en mössa alls eller ingen mössa alls. Och det där fröet grodde. Det blev aldrig ett träd av förakt mot mig själv men det blev ett träd av oerhörd irritation över att människor som menar så väl kan göra så fel.

Jag känner lite så här; ge alltid råd om någon ber dig om råd men aldrig annars. Det behövs helt enkelt inte. Om du har hittat ett system vad gäller sömn eller mat eller trots så kommer angelägna föräldrar att vallfärda till dig med frågor om hur du har gjort. Och då är de fritt fram att berätta. Men om de här föräldrarna som du tycker att borde vallfärda inte upplever sin egen situation som tillräckligt hopplös för att behöva söka hjälp så är det inte din uppgift att tynga dem med en hopplöshet som de hittills klarat sig utan (åtminstone inte så länge barnen får kärlek och mat). Och om de här föräldrarna upplever sin egen situation som så fruktansvärt hopplös att det känns förödmjukande att ens be om hjälp är det ännu mindre din uppgift att tvinga på dem din.

Så lite jag visste. Så mycket jag älskade. Så glad jag var över alla de människor som gav mig hjälp och råd varje gång jag bad om det. Så glad jag var över alla de människor som lät mig hantera mössor som jag själv ville och trodde att var bäst. En sådan människa ska jag vara för min bästis.