Oj, vad jag blev överöst med kommentarer. Jag känner mig lite rörd och mycket till mig. Vi är tydligen ganska många som tänker ganska lite. Och då måste ju en massa andra också tänka så här. Det tråkiga är ju att det ibland är långt mellan tanke och handling. Något som låter klokt och vettigt på ett teoretiskt plan kan kännas fruktansvärt trist i den konkreta, praktiska verkligheten. Att leva genomtänkt och medvetet kan ibland kräva mera än vi klarar av att ge.

Jag vill poängtera att jag aldrig någonsin har ångrat att jag började jobba den där dagen för två år sedan. Och det beror på två saker.

För det första beror det på att vi har mycket tid tillsammans som familj trots att jag och Fredrik jobbar utanför hemmet. Mitt jobb är världens bästa överlag och dessutom ännu lite bättre när man är småbarnsförälder och det gör att jag kan spendera en hel del tid hemma hos Ingrid. Dessutom gjorde vi ett principbeslut någon gång långt före vi fick barn om att åtminstone en av oss ska jobba deltid så länge vi har småbarn. Det beslutet har vi hållit fast vid, Fredrik står för deltiden och kan därför spendera ännu mera tid än jag hemma hos Ingrid.

För det andra beror det på att jag faktiskt blev en gladare människa när jag började jobba. Och jag tror att det också är viktigt.

Jag hoppas ingen känner sig fördömd av mitt tidigare inlägg, det var verkligen inte min mening. Jag kastar ju faktiskt sten i glashus alternativt dömer mig själv allra hårdast. För faktum är ju att jag själv är den där kvinnan med märkesklänningen och dagisbarnet.

Jag fick mitt både förstfödda och enfödda barn när jag var relativt ung. Jag gjorde mitt slutarbete i journalistik och media med ena handen medan jag höll i håret med den andra handen för att kunna spy av graviditetsillamående. Medan jag ammade och försökte hålla den arga bebisen på gott humör skrev jag färdigt min gradu. Igen med ena handen. Och när min förstfödda och enfödda var sju månader ung återvände ja till universitetsvärlden för ett halvt års intensiva lärarstudier.

Jag älskade mina lärarstudier. Jag hittade på något sätt något slags hem där och då. Jag tänkte att det kanske var det viktigaste jag kunde göra med mitt liv. Jag älskade det. Och jag ville börja jobba på riktigt genast.

Jag valde alltså att börja jobba när jag just hade fyllt tjugosex och min förstfödda just hade fyllt ett. Inte för att ha råd med den där märkesklänningen och några bakelser på stan utan för att jag så oerhört gärna ville jobba att jag var beredd att låta henne tillbringa en del av sin tid på dagis. Min man gjorde samma val. Med skillnaden att han var tjugonio då det hände. Jag står för det val vi gjorde. Det var vårt beslut och vi fattade det så medvetet som förstagångsföräldrar nu kan fatta ett sådant beslut. Och jag tänker aldrig någonsin skylla på samhället eller ekonomi eller något yttre krav eller tvång. Jag skyller på oss, vi bär ansvaret själva. Det var det som var min poäng med mitt inlägg. Att vi måste våga stå för de val vi gör och inte försöka lägga ansvaret på någon utanför oss själva.

Och så ett tillägg; jag är naturligtvis mycket medveten om att det finns föräldrar som måste jobba. Jag har sett det på nära håll. Ensamstående föräldrar kan ju inte välja och vraka hur som helst. Men de flesta av oss kan faktiskt vraka bland våra prioriteringar och värderingar. För vi måste nästan ingenting.

Är det bara jag? Är det bara mitt modershjärta som viskar konstiga saker? Eller är det här ett nästan ofattbart bra självporträtt av en människa som inte ens fyllt tre år?

Varför jag älskar det? För att det påminner mig om vad jag tror på. Att vi faktiskt väljer själva. Att ingen människa som har råd att luncha på stan varje dag egentligen har rätt att kalla sig stressad på det där obehagliga självömkande sättet. Eftersom hon bevisligen jobbar mera än hon behöver göra. Mig själv i allra högsta grad inräknad.

Vi måste ju inte jobba så där enormt mycket. Vi måste jobba tillräckligt mycket för att få mat på bordet och något slags tak över huvudet, men mera än så måste vi inte jobba. Grejen är den att vi ju faktiskt väljer att göra det. Och på något sätt känner jag att vi måste börja våga erkänna att det är det vi gör. Vi väljer att jobba framför att vara tillsammans med de människor vi älskar.

Jag uppfattar Amanda Schulman som en klok kvinna. För att inte tala om hur oerhört vacker hon är. Men det här gör mig bara förvirrad. Jag citerar. ”Jag tror egentligen inte att det finns en mamma som lämnar bort sitt barn med gott samvete, vi gör det för att vi måste. För att vi har inget val och då har vi bestämt oss för att det är ok.” Vadå måste? Vadå att vi har inget val? Jag förstår inte. Hur en människa med hennes bostad och klädbudget kan säga så.

Inte ens en människa med min bostad och klädbudget kan säga så.

För jag har en större och fräschare bostad än jag behöver. Framför allt är den placerad på ett ställe där det är löjligt dyrt att leva. Och jag har femton gånger mera kläder än jag behöver och en del av plaggen är femton gånger dyrare än mina plagg behöver vara. Och jag behöver inte det där. Och egentligen vet jag det. Och därför gör det ont. Det är smärtsamt att inse och erkänna att jag på något plan väljer det där framför mera tid med dem jag tycker allra mest om.

Och ibland vill jag bara låsa in mig med människor som påminner mig om det jag egentligen vet för att slippa komma i kontakt med människor som får mig att tro att restaurangbesök är en mänsklig rättighet. Att alla klädesplagg värda sitt namn kostar över 200 euro. Att Ingrid behöver ett snyggt inrett barnrum. Att vi förtjänar veckoslut i europeiska storstäder med jämna mellanrum. Att vi borde, att vi måste.

Ingenting av det där gör ju mig till den människa jag egentligen vill vara.

Tvärtom, faktiskt. Hur klichéaktigt det än låter.

Jag var på en och en halv föreläsning om föräldraskap för en tid sedan. Föreläsaren citerade en man som uttryckt sin förvåning över att vi gladeligen lyfter lån för att köpa hus och för att köpa båt och till och med för att köpa utlandsresor. Men att vi aldrig skulle lyfta lån för att vara hemma med våra barn.

Ja. Ja, vad säger man?

Det sved i skinnet på en kvinna i märkesklänning vars barn är på dagis. Det sved i skinnet på det där sättet som är nyttigt. Som föder medvetenhet och liv.

Jag älskar det här.

Efter tio veckors ledighet är det kanske inte så konstigt att man inte riktigt kommer ihåg hur det känns att jobba. I dag fick jag känna efter lite. Och det kändes bra.

Sedan igår har Ingrid en ny frisyr. Du känner kanske igen den där den hänger på stolsryggen bakom sin unga ägare. Men när Ing… förlåt Pippi äter gröt kan flätorna ta skada och då är det paus. Och jag får ha min dotter på besök en liten stund. Annars är det bara apor, hästar, Annikor, Tommyn och guldpengar som gäller.

Han heter Fredrik och han spelar den manliga huvudrollen i filmen om mitt liv. Ingen annan var ens påtänkt för rollen, inte på allvar. Det här är en berättelse om sju år.

För sju år och några dagar sedan sa jag ett ja. Och han ett ja. Och våra gemensamma ja:n blev startskottet på en ny era i bådas våra liv. Vi valde att älska. Och det valet gör vi fortsättningsvis. Varje dag.

Några år senare gick vi på ett bröllop som inte var vårt eget. Vi var unga (det är vi fortfarande), vi var friska (det är vi fortfarande) och vi var fria (det är vi fortfarande men inte alls på samma sätt). Jag är så oerhört glad åt de där fattiga studieåren som vi fick tillsammans. De där åren utan ansvar och med enorm frihet. De där åren då vi hann och fick fundera på hurdan grund vi ville mura för resten av vårt liv. Ingen hade bråttom med jobb och huslån och barn. Vi hann vara vi och vi hann fundera på vad det var att vara vi.

Något år efter det gick vi på maskerad. Vi gick i allmänhet inte omkring så här. Den ena av oss hade aldrig gjort det och den andra hade slutat något år innan vi träffades. Ungefär samtidigt som han klippte håret. Det där svallet kring öronen som fanns innan skulle ha varit så där halvlyckat i försöket att fånga mig.

Ett och ett halvt år senare tog en del av vår frihet slut. Eller kanske inte slut, men åtminstone nästan slut eller radikalt andra former. Ingrid kom. Och han som sover bakom henne visade sig vara världens bästa pappa. Det förvånade mig inte det minsta, egentligen. Men det förundrar mig otroligt mycket fortfarande. Hans kärlek till henne. Till mig. Till oss.

Några veckor senare blev det dop. Ingrid Birgitta Maria. Vi bad om välsignelse för henne och för oss alla. Vi bad att Gud skulle hålla sin hand över henne.  Vi bar fram henne och sa i all vår litenhet att vi inte klarar av det här själva, att vi behöver överjordisk och himmelsk hjälp för att kunna ge henne det hon förtjänar och behöver.

Han och jag har rest ganska lite. Och framför allt; till väldigt få ställen. Vi brukar göra London och Umeå med jämna mellanrum. Men det slutar där. Att resa ibland är roligt, men att lägga ner enorma mängder tid och pengar känns onödigt. Och det är så skönt att tycka lika. Tänk om en skulle vilja vända varje slant resten av året för några veckor i Asien på vintern. Att resa kommer nog aldrig att bli det största i vårt liv.

Det här är däremot något av det absolut största i vårt liv just nu. Tonåringar. Just de här fick vi låna tio dagar för drygt två år sedan och några av dem har vi fått följa på nära håll sedan dess. När vi ser tillbaka på de två år som gått sedan vi flyttade till Helsingfors så har nog ingenting gett lika mycket glädje som de tonåringar som gästspelat eller tagit mera fasta roller i den här filmen som är vårt liv. All kärlek till dem. Att få stå bredvid och se hur liv förvandlas eller förändras eller utvecklas eller helas… Eller allt det där på samma gång. Det är nästan magiskt. Och vi delar intresset för den magin.

Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i och med mitt liv. Jag tror att det finns en plan och en tanke, men jag har faktiskt inte kommit åt den ännu. I nuläget lever jag mest i väntan på att hitta min egentliga plats, i väntan på att landa och hitta hem. Väntelägen kan ju vara tuffa, men eftersom sällskapet är så gott så gör det absolut ingenting. Vad som än kommer att hända och var jag än kommer att vara och vad jag än kommer att jobba med så kommer han att vara med. Och det finns ingen och inget som kommer att forma mitt liv lika mycket. Hoppas jag.  Tror jag. Önskar jag. Ber jag om.

Jag älskar att få vara med när ett ordförråd växer fram, när en språkbrukare skapas. I går lägger Ingrid handen på armstödet på soffan och spänner ögonen i mig.

– Mamma? Är den här soffan… besviken? frågar hon.

Tja. Inte vet jag. Kanske. Hoppas inte. Liksom.