Han föddes igår. Höstens mest efterlängtade bebis. Den lilla människa som jag väntat på sedan nyårsafton. Han som bott i den mage som vuxit nära mig, den mage som Ingrid klappat på och sjungit för. Nu är han här. Och i och med det är jag… egentligen ingenting. Eftersom inga blodsband binder ihop mig med honom har jag ingen titel nu, ingen officiell eller släktskaplig. Men något nytt blev jag nog i går även om det svenska ordförrådet inte räcker till för att benämna det. Jag använder termer som nästan-moster eller bästis-moster och tycker att det känns ganska nära om än lite klumpigt. För jag älskar ju honom redan nu. Jag har inte sett honom i verkligheten ännu men jag gör det. Jag ska alltid vara en fest för honom.