Ibland tycker jag att Ingrid kan så mycket. Jag menar, för ett år sedan och för två år sedan och för att inte tala om för tre år sedan kunde hon ju enormt mycket mindre. Då känns det ganska skönt. Som om hon är mottaglig för nya färdigheter.

Men ibland blir jag alldeles matt när jag tänker på hur mycket hon ska lära sig ännu före hon kan klara av det här jordelivet utan mig. Det är ju målet. Att hon någon ska lära sig cykla känns för tillfället oerhört omöjligt. För att inte tala om att hon någon ska lära sig läsa. Hur ska det gå till?