Under det senaste halvåret har jag med jämna och ibland ojämna mellanrum blivit slagen. Av en tanke. Det värsta ligger framför.

Och jag vet att tanken är sann. För den kommer ju inte från en olyckskorp som alltid går omkring och tror det värsta och inbillar sig att världen finns till för att drabba just henne med största möjliga bekymmer. Den kommer ju från mig. Och jag har väl aldrig gjort mig känd som någon olyckskorp. Jag är ju en lyckskorp. En lyckskorp som råkar veta att det värsta ligger framför.

Ibland kan jag känna att jag vet ganska lite om lidande. Visst har mitt liv haft sin beskärda del, men hittills har det nog skurits bort ganska mycket från de delar jag fått av lidande. Jag vet att jag de värsta lidanden jag kommer att möta väntar på mig någonstans i en fjärran eller inte alls fjärran framtid. Jag har till exempel en man, ett barn, två föräldrar, tre systrar, två styvsystrar, en svåger, tre syskonbarn, en moster, två svärföräldrar, två svägerskor, två svågrar till och åtta icke-biologiska syskonbarn som alla mår bra och får vara friska. Någon gång kommer jag att sitta på sjukhussängkanter och vid dödsbäddar. Och det lidande som jag då kommer att möta kommer antagligen att slå det lidande jag fått möta hittills.

Det värsta ligger framför. Men det oroar mig inte. Det bekymrar mig inte. Det bara är där någonstans i framtiden och jag vet att jag kommer att klara av det, att jag inte behöver ta mera än jag kan ta. Och det är väl kanske där som den betydande skillnaden mellan en olyckskorp och en lyckskorp ligger. Alla korpar vet att ingen sol skiner hela tiden, men den olyckliga glömmer bort att korpar i alla tider har flugit i regn.