Oj, vad jag blev överöst med kommentarer. Jag känner mig lite rörd och mycket till mig. Vi är tydligen ganska många som tänker ganska lite. Och då måste ju en massa andra också tänka så här. Det tråkiga är ju att det ibland är långt mellan tanke och handling. Något som låter klokt och vettigt på ett teoretiskt plan kan kännas fruktansvärt trist i den konkreta, praktiska verkligheten. Att leva genomtänkt och medvetet kan ibland kräva mera än vi klarar av att ge.

Jag vill poängtera att jag aldrig någonsin har ångrat att jag började jobba den där dagen för två år sedan. Och det beror på två saker.

För det första beror det på att vi har mycket tid tillsammans som familj trots att jag och Fredrik jobbar utanför hemmet. Mitt jobb är världens bästa överlag och dessutom ännu lite bättre när man är småbarnsförälder och det gör att jag kan spendera en hel del tid hemma hos Ingrid. Dessutom gjorde vi ett principbeslut någon gång långt före vi fick barn om att åtminstone en av oss ska jobba deltid så länge vi har småbarn. Det beslutet har vi hållit fast vid, Fredrik står för deltiden och kan därför spendera ännu mera tid än jag hemma hos Ingrid.

För det andra beror det på att jag faktiskt blev en gladare människa när jag började jobba. Och jag tror att det också är viktigt.