Jag hoppas ingen känner sig fördömd av mitt tidigare inlägg, det var verkligen inte min mening. Jag kastar ju faktiskt sten i glashus alternativt dömer mig själv allra hårdast. För faktum är ju att jag själv är den där kvinnan med märkesklänningen och dagisbarnet.
Jag fick mitt både förstfödda och enfödda barn när jag var relativt ung. Jag gjorde mitt slutarbete i journalistik och media med ena handen medan jag höll i håret med den andra handen för att kunna spy av graviditetsillamående. Medan jag ammade och försökte hålla den arga bebisen på gott humör skrev jag färdigt min gradu. Igen med ena handen. Och när min förstfödda och enfödda var sju månader ung återvände ja till universitetsvärlden för ett halvt års intensiva lärarstudier.
Jag älskade mina lärarstudier. Jag hittade på något sätt något slags hem där och då. Jag tänkte att det kanske var det viktigaste jag kunde göra med mitt liv. Jag älskade det. Och jag ville börja jobba på riktigt genast.
Jag valde alltså att börja jobba när jag just hade fyllt tjugosex och min förstfödda just hade fyllt ett. Inte för att ha råd med den där märkesklänningen och några bakelser på stan utan för att jag så oerhört gärna ville jobba att jag var beredd att låta henne tillbringa en del av sin tid på dagis. Min man gjorde samma val. Med skillnaden att han var tjugonio då det hände. Jag står för det val vi gjorde. Det var vårt beslut och vi fattade det så medvetet som förstagångsföräldrar nu kan fatta ett sådant beslut. Och jag tänker aldrig någonsin skylla på samhället eller ekonomi eller något yttre krav eller tvång. Jag skyller på oss, vi bär ansvaret själva. Det var det som var min poäng med mitt inlägg. Att vi måste våga stå för de val vi gör och inte försöka lägga ansvaret på någon utanför oss själva.
Och så ett tillägg; jag är naturligtvis mycket medveten om att det finns föräldrar som måste jobba. Jag har sett det på nära håll. Ensamstående föräldrar kan ju inte välja och vraka hur som helst. Men de flesta av oss kan faktiskt vraka bland våra prioriteringar och värderingar. För vi måste nästan ingenting.
Nästan för lycklig 
Försöker läsa mellan raderna för att upptäcka det som egentligen trycker dig här i dina två senaste inlägg. Det är inte lätt men en hypotes är att du på något plan har ont samvete för att Ingrid är på dagis och inte hemma med någondera av er föräldrar? Det behöver och ska du verkligen inte ha! Hela arrangemanget verkar ju hur fungerande som helst eftersom det betjänar behoven hos er alla tre, såvitt jag kan se. Ni har ju dessutom under de långa sommarmånaderna möjlighet att vara väldigt mycket tillsammans!
Ja, måste man verkligen skylla på nån? Inget barn mår väl bra av att föräldrarna måste förtränga sina drömmar och mål för barnets skull? Ingen har dött av lite dagis…
Make it work. Som dom säger i project runway
Bra skrivet, både nu och tidigare. Ingen av oss kan veta att alla de val vi gör är de rätta, men alla måste vi välja det som vi tror är det bästa.
Bra skrivet igen! Började jobba tidigare med min minsta och h*n började på dagis relativt tidigt. Dock korta dagar. Har dock aldrig hymlat med orsaken, det var inte pengar utan att JAG ville börja göra ngt annat!! Dessutom var jag rädd för att bli efter i min bransch. Trots att jag varit mycket med mina barn vill det inte säga att jag alltid trivts jättebra med det. Jo, jag har nöjda och glada barn och familjen känns harmonisk, men man bör nog tänka på sig själv också lite… Så jag förespråkar lite kortare arbetstider, iaf när barnen är små:).
Det är alltid ”farligt” att skriva om detta ämne, för att inte såra eller svartmåla någon… Därför var det bra att du skrev detta inlägg- att du står för ditt val.
Men jag håller med om att vi inte ska behöva skylla på någon/försvara de val vi gör i livet. Jag är övertygad om att alla, eller i alla fall de flesta föräldrar försöker göra val som de tror att är bäst för alla i familjen. (Om föräldern mår bra, mår också barnet bra).
En del föräldrar vill också annat än att enbart vara mamma eller pappa, men det betyder inte att de inte älskar sitt barn eller inte vill sitt barns bästa. Och det betyder inte heller att barnet far illa av att föräldern inte är där 24 h. Det är dock synd att vissa föräldrar har sådana arbeten att de ser sitt barn ett par timmar per dag, men även dessa barn är inte dömda till att utvecklas till otrygga, känslokalla individer- eller vad man nu är rädd för… Det är synd att den här debatten är så svartvit- antingen är barnet på dagis för att du inte har velat vara med det eller så är barnet hemma och du är en förälder som älskar ditt barn villkorslöst- nej, så fungerar det inte!
Det råd jag stöder är att man varje dag skall ge sitt barn odelad uppmärksamhet- oberoende om man jobbar eller är hemma. Helt enkelt umgås med barnet: leka, läsa, sjunga, pyssla, göra utflykter…What ever. Och att barnet känner att det får mer positiv än negativ uppmärksamhet av föräldern.