I söndags besökte vi Stundars och jag blev nostalgisk. Mindre nostalgisk än jag hade trott men ändå nostalgisk. Idyllen där jag tillbringade all min vakna tid två somrar under senare hälften av 90-talet. Jag hade rosa kläder och lystrade till scennamnet Annika. På både svenska och finska. Hujedamej.

Under söndagens besök var det kanske Ingrid som trivdes bäst. Om man bortser från den stund jag åt syltgris.