För några dagar sedan var tanken på höst och vardagsliv och verklighet nästan fruktansvärd. Samtidigt är jag mycket medveten om att jag har noll rätt att känna så efter ett sommarlov som nu firar sin tionde vecka. Efter ett sommarlov som dessutom levererat soliga och varma dagar på ett sätt som man egentligen varken kan förvänta sig eller ens hoppas på.

Men nu börjar jag känna mig redo. Jag börjar längta efter vårt hem där vi sovit några enstaka nätter under dessa snart tio veckor. Jag börjar sakna de människor som vi i vanliga fall delar livet med. Jag börjar minnas hur fantastiskt det känns att få gå till det jobb som ju är det bästa tänkbara. Jag börjar se fram emot de glädjeämnen och utmaningar som den nya hösten kommer att innebära. Mest ser jag fram emot de människomöten som jag kanske inte ens vet att väntar.

Men några dagar sommar till känns samtidigt väldigt skönt. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag de två jag älskar mest spela fotboll tillsammans på en gräsmatta som svärfar klippt för ett par timmar sedan. Och det är härligt. Om en stund ska Ingrid få debutera i allsångssoffan och det är också härligt.