På facebook finns det redan nu en massa bildbevis från lägret som kom och gick. Trots att lägrets hovfotograf ännu håller oss i spänning. Jag bjuder på en del av materialet.

Varje dag före middagen hade jag en pingvin på huvudet. Benjamin hade en haj.

Också den dag då jag just hade tränat men inte hunnit duscha och byta om var jag tvungen att ha en pingvin. Att ha handduk runt höfterna var väl inte det stilrenaste valet, men mina träningsbyxor var onödigt avslöjande för att visas upp inför sjuttio pers.

Jag myste en hel del med allra finaste Joho.

Ibland bar jag på henne också.

I matsalen lyssnade jag på information och drog upp urringningen medan Ingrid drog ner den.

Ibland tog jag romantiska promenader med min man. Tydligen. Jag kan inte komma ihåg att vi var ensamma alls på hela lägret.

Men kramades gjorde vi. Mest jag. Fredrik ser ju verkligen ut att uppskatta det.

Medan konfirmanderna krigade med blöjor på huvudet myste vi på stranden och tänkte att livet var härligt. ÄR härligt.

Jag övade också på att le med ögonen. Ni vet, så där som Tyra säger att man ska göra.

Någon ska jag lära mig att motstå den reflex som får mig att räcka ut tungan nio av tio gånger när jag ser en kamera.

Och så förlovade jag mig tydligen med en av våra guldvärda hjälpledare. Varför skulle det annars finnas en sådan här bild? Liksom.

Härliga tider. Så roligt det var. Jag undrar hur länge jag kommer att sväva på moln, leva med halva hjärtat kvar på en holme och känna att vardagsliv och verklighet känns jättekonstigt.