När Ingrid pratar med sin docka Emilia blir jag ibland lite orolig. Jag inser ju nämligen att hon låter åtminstone lite grann som hon tycker att jag låter och det känns sådär halvbra när hon suckar och stönar högljutt när Emilia ropar på henne efter läggdags. Dock tar jag inget ansvar alls för att hon ibland säger att hon blir galen när detta händer. Så säger jag aldrig.

Men ibland känns det bara bra att höra henne som dockmamma. Att höra sig själv i henne. Som i går när Ingrid återförenades med sin docka efter elva dagar ifrån henne.

– Äskling-Emilia, vad roligt att se dig! Har du saknat mamma? Joo. Mamma har saknat dig också. Nu är mamma här hos dig. Du är den sötaste i världen, älskade Emilia.

Allt med en lite brusten stämma, så där som en stämma mellan skratt och tårar låter. Så där som en stämma överrumplad av kärlek låter. Så där som en stämma mellan en älskande mor och hennes älskade dotter låter.