Jag är nog mest tom nu. Varför kan vi inte leva med sjuttio tonåringar? Varför kan vi inte åtminstone få låna dem lite oftare?

Hur många tonåringar ryms egentligen i ett hjärta? Jag trodde jag hade nått någon slags gräns redan för två år sedan, men det hade jag helt klart inte. För nu borde jag ju njuta av tystnaden. Jag borde njuta av att ingen bankar i bord och slår i väggar och skriker omotiverat och kommer försent och kramas istället för att borsta tänderna och… Men jag njuter inte alls. Jag bara saknar.

Och samtidigt som jag är mest tom så är jag faktiskt rikare än jag var för elva dagar sedan. Mycket rikare. För tonåringarna äter ju inte av hjärtat. De berikar det bara.