Hon tål inte riktigt sol, min Ingrid. Märkte jag i går när hon kastade upp rejält och omotiverat efter en heldag utomhus i soligt nästan trettiogradigt semesterväder. Sedan dess har hon inte riktigt kommit igång som födointagande varelse. Hon dricker (allra helst trip) men har ätit väldigt lite. Och hon är helst inomhus. Och nästan löjligt mån om huvudbonad i solsken.

Det finns mycket hon inte riktigt tål, min Ingrid. Jag glömmer bort det ibland eftersom det numera faktiskt kan gå ganska långa perioder av idel hälsa och seger, men ibland påminns jag om hur skört det ändå är någonstans bakom allt det där. Efter att två nätter den här veckan varit beredd med spyhink varje gång hon svängt sig i sängen kommer jag ihåg igen. Och det gör mig lite ledsen.

Det är härligt ändå att det går åt rätt håll. Att hon tål mera nu än för ett år sedan. Att hennes kropp inte längre får en allergichock bara av att hon tittar på mjölkprodukter. Att hennes hud inte längre går sönder om den för en kort stund inte täcks av textil. Att hennes mage klarar av att köttet steks i smör.