När mannen i mitt liv kom emot oss på perrongen så kom jag plötsligt ihåg varför det var vi lämnade den vackraste platsen och några av de bästa människorna. Att igen få vara med den allra bästa, han som tillsammans med mig skapar vårt liv och vår vardag, är oslagbart. Och att få se Ingrid rusa emot sin pappa och kasta armarna om hans hals gjorde mig nästan gråtfärdig. Observera att jag har lätt för sådant.

Jag grät ju nog också när jag strax efter lunch i dag kramade min syster hejdå.