Och så sitter vi här. Nu och några timmar till. På RG. Båten som så måbga gånger fört oss till vårt semestermål. Båten som gett oss de roliga berättelserna, sådana som man bara kan skratta åt efteråt för att de där och då är ren smärta. Tänk att det går att glömma.

Sportlovsgången då en halvårig Ingrid hade maginfluensa och det inte fanns en enda ledig sittplats på hela båten, till exempel. Nu småler jag vid minnet av hur folk satt på trädgårdsmöbler som de plockat in från däck. Hur smällkallt det var och hur vi satt på golvet nära toaletten och försökte få i vår bebis blåbär. Iklädda jackor, mössor och vantar. Det var en kall resa.

En annan gång på en annan sportlovsresa var det en varm resa. Så varmt att folk på väg till slalombacken tassade omkring på båten i små toppar med axelband.

Den där senaste resan då det var bara jag och Ingrid och hon fick ett för den tiden kännspakt trotsanfall när vi prrcis skulle stiga av båten. Jag hade fyrtio väskor och ett vrålande och sparkande barn under och på och i anslutning till armarna. Det var inte roligt.

Den där gången då Ingrid skulle middsgsvila i sin vagn och jag och mannen jag älskar tog tio minuters pass med henne på däck. Vi drog vagnen, det regnade och blåste och var fruktansvärt kallt. De gånger man fick tio minuters tystnad inomhus med boken var guld i dess renaste form.

Människans förmåga att glömma är nåd.

Just den här resan lär vi inte tala om i efterhand. Det finns nästan tusen barn på båten och det visas barnfilm.