Väskorna är packade men ingen av dem är buren till bilen ännu. I varje väska ska nämligen något litet in undef de där lite slitsamma minuterna mellan väckning och avfärd imorgon 06.20.

Han som ska köra bilen då sover redan förnuftigt. Själv vet jag inte vad förnuft är kvällen före en avresa, också om resmålet är väldigt bekant och väldigt nära. Resfebern är närmast fånig, men den tillhör min personlighet och jag börjar acceptera den.

Hon som ska sitta i baksätet har behagat somna för en dryg timme sedan. Efter en läggning som ikväll tog två timmar. Det var inte jobbiga timmar av skrik och spring och misdnöje. Men det var timmar som väckte förundran och nästan fascination. Är hon aldrig trött? Hur kan hon vara så på gång? Varför somnar hon inte?

På den sista frågan har vi en del svar, men det hjälper inte att titta tillbaka. Ibland är det bara tråkigt och destruktivt att ångra gamla misstag trots att negativa frukter fortfarande skördas. Ibland måste man få tänka så här; alldeles för lång tid handlade nästan hela vårt liv om sömn eller snarare då brist på sömn. Om största problemet nu är seg och långvarig läggning så är det faktiskt inte ens halva världen. Ibland måste man få tacka nej till en strid även om en eventuell seger kunde underlätta vardagen lite.

Hon sover ju nu. Och jag tror att hon kommer att göra det nästan hela tiden tills klockan ringer. Det skulle jag aldrig ha räknat med för ett år sedan. För att inte tala om för två år sedan.