Ibland tar jag och Ingrid paus från lägret. Då går vi in i vårt rum och spelar lotto. Det är ett så sjukt bra spel för en nybörjare. Slår memory varje gång.

Lägerliv blir ju mycket lättare när solen skiner än när det regnar. I synnerhet lägerliv med en treåring.

klädde min dotter på sig själv och valde ett nattlinne. Ibland är ju gränsen mellan kläder och nattkläder hårfin och jag lät henne hållas. Och träffa sin trolovade.

Jag har ägnat delar av både vår och försommar åt att beklaga det faktum att Fredriks semester är upphackad i tre delar på grund av skriftskolläger. Men ikväll när jag satt på kvällsandakt med drygt tjugo tonåringar och sjöng om how great our God is kom jag ihåg att skriftskolläger faktiskt mycket väl kan vara det roligaste och meningsfullaste som finns.

Jag vet att han älskar mig till exempel när han säger så här:

– Vi kan ju börja en film, inte se den färdigt då det är sent. Kanske en riktigt kravlös romantisk komedi.

Att vara älskad är nästan lika fint som att älska.

Ingrid hade kisspaus i går på en ABC-station någonstans längs den väg vi känner så väl. Inne på toaletten tittar hon mig intensivt i ögonen och frågar:

– Vi ska väl inte vara här?

– Nej, vi ska åka vidare. Vi stannar och äter på ett annat ställe.

– Bra. För apan är här och jag vill inte vara här då.

Jag fattade ingenting men sa något i stil med ”nähä” eller ”jaha” eller annat som man säger när man håller ett kissande barn på en sunkig toalett och dessutom har lite tidspress.

Lite bättre förstod jag när vi kom ut från toaletten och såg en en människa i apdräkt, en dräkt som tydligen förser bäraren med namnet Apsu. Ingrid tycker inte om sådant. Ingrid klamrar sig fast vid mig för sitt liv. Apan vinkar vänligt och jag viskar i det lilla örat att hon kan vinka tillbaka. Hon gör det. Och får ett postkort av apan med en bild på just den här apan.

– Jag tror att den där apan är snäll, säger Ingrid fascinerat.

Jag för min del hoppas att hon blev lite tryggare.

Sedan sist har:

– Ingrid och jag haft en heldag i Vasa där hon umgicks med charmanta jämnåriga män
– jag hållit den minsta människa jag hittills hållit i mitt liv
– jag och mannen och kvinnan i mitt liv levt villaliv på det som antagligen måste vara världens bästa sommarställe
– Ingrid firats av släkten på ovannämnda plats
– min yngsta lillasyster haft sitt första tonårskalas
– jag blivit lite brun, vilket ovannämnda syster tycker att jag skryter med
– jag ätit våfflor med en god vän och hennes goda dotter kring ett gott samtal
– jag funderat tusen gånger på var vi vill leva egentligen
– jag läst ”nästan varje ledig stund” enligt min mor
– jag sörjt ett dödsfall utan att riktigt ha förstått eller tagit till mig
– jag iakttagit, analyserat och funderat ännu mer än vanligt och kan konstatera att det är lite tungt men mycket viktigt

Bara den som iakttar, analyserar och funderar kan göra genomtänkta beslut att hålla fast vid också när det stormar. Eller bara är tråkigt.

Det utlovade nostalgiska inlägget blir till ingenting. Jag har filat på det i huvudet halva dagen, men det går inte att skriva ner. Det kanske blir för stort. Det kommer för nära. Det tillhör definitivt det där allra största i mitt liv, det som egentligen aldrig får utrymme här eftersom det måste få ta plats i mitt hjärta. Men några ting kan jag säga. om henne.

Hon är det mest märkvärdiga och samtidigt det mest okomplicerade som hänt mig.

Hon vände upp och ner på min värld.

Hon gjorde mig för första gången helt medveten om att jag inte har någon kontroll, egentligen. Det har söndrat mig men på ett paradoxalt sätt gjort mig mera hel. Mina steg är inte längre lika lätta, men det finns äntligen en tyngd bakom dem.

Hon har lärt mig mera om mig själv än någon annan lyckats göra.

Hon har tvingat mig att vara bättre än jag någonsin orkade eller behövde vara före hon kom.

Hon har gett mig perspektiv som jag nog hade klarat mig utan men som är nyttiga för mig.

Hon är en av de största gåvor jag fått men också ett av de största (kanske det allra största) ansvaren.

Hon väcker känslor i mig som jag inte visste att jag hade.

Hon är Ingrid Birgitta Maria. Min älskade lilla dotter.

I mitt svärföräldrahem hittade jag igår ett fotoalbum som inte tål dagsljus. Det var från senare hälften av 80-talet och modet var ju verkligen inte nådigt. HUR kunde det anses vara lämpligt att tränga in tjocka collegetröjor i byxlinningen på absurdt högt uppdragna jeans? Och vad var grejen med de enorma krulliga frisyrerna? Av hänsyn till och omsorg om mina svägerskor kan jag inte bjuda på bildmaterial. Ni får fantisera själva.

Samtidigt som största delen av min person suckar av lättnad över att jag inte behövde vara tonåring på denna tuffa tid så sörjer en annan del av mig eftersom Fredrik kläckte ur sig en stor sanning:

– Du skulle ha varit drottning då.

Det är så sant. Allt det där fruktansvärda i frisyrväg som folket hett önskade sig och hårt arbetade för har jag helt gratis. Det ligger en verklig kamp bakom den totalt icke-uppseendeväckande frisyr jag vanligtvis möter världen med. Jag skulle ha glidit som på räkmacka genom en tonårstid på sent 80-tal.