Ingrid hade kisspaus i går på en ABC-station någonstans längs den väg vi känner så väl. Inne på toaletten tittar hon mig intensivt i ögonen och frågar:

– Vi ska väl inte vara här?

– Nej, vi ska åka vidare. Vi stannar och äter på ett annat ställe.

– Bra. För apan är här och jag vill inte vara här då.

Jag fattade ingenting men sa något i stil med ”nähä” eller ”jaha” eller annat som man säger när man håller ett kissande barn på en sunkig toalett och dessutom har lite tidspress.

Lite bättre förstod jag när vi kom ut från toaletten och såg en en människa i apdräkt, en dräkt som tydligen förser bäraren med namnet Apsu. Ingrid tycker inte om sådant. Ingrid klamrar sig fast vid mig för sitt liv. Apan vinkar vänligt och jag viskar i det lilla örat att hon kan vinka tillbaka. Hon gör det. Och får ett postkort av apan med en bild på just den här apan.

– Jag tror att den där apan är snäll, säger Ingrid fascinerat.

Jag för min del hoppas att hon blev lite tryggare.