Det utlovade nostalgiska inlägget blir till ingenting. Jag har filat på det i huvudet halva dagen, men det går inte att skriva ner. Det kanske blir för stort. Det kommer för nära. Det tillhör definitivt det där allra största i mitt liv, det som egentligen aldrig får utrymme här eftersom det måste få ta plats i mitt hjärta. Men några ting kan jag säga. om henne.

Hon är det mest märkvärdiga och samtidigt det mest okomplicerade som hänt mig.

Hon vände upp och ner på min värld.

Hon gjorde mig för första gången helt medveten om att jag inte har någon kontroll, egentligen. Det har söndrat mig men på ett paradoxalt sätt gjort mig mera hel. Mina steg är inte längre lika lätta, men det finns äntligen en tyngd bakom dem.

Hon har lärt mig mera om mig själv än någon annan lyckats göra.

Hon har tvingat mig att vara bättre än jag någonsin orkade eller behövde vara före hon kom.

Hon har gett mig perspektiv som jag nog hade klarat mig utan men som är nyttiga för mig.

Hon är en av de största gåvor jag fått men också ett av de största (kanske det allra största) ansvaren.

Hon väcker känslor i mig som jag inte visste att jag hade.

Hon är Ingrid Birgitta Maria. Min älskade lilla dotter.