Jag har tvättat mitt hår i kväll och sedan bara lämnat det åt slumpen och ödet och naturen och allt annat som är riktigt hemskt för mitt hår. När jag mötte min egen spegelbild just kunde jag bara skratta. För att slippa gråta. Oftare än jag trodde för tio år sedan står man ju inför valet mellan dessa två.

Tänk lite Jonathan i Bröderna Lejonhjärta och lite Birk i Ronja Rövardotter och lite William Wallace i Braveheart. Sedan tar du det värsta ur alla dessa tre herremäns frisyrer och tar det gånger fyra. Då är du ganska nära min frisyr. Om man är välvilligt inställd. Och det är mörkt i rummet.

Jag önskar att jag hade självdistans nog att bjuda på en bild. Kanske självdistans på den nivån kommer när man blir 28.