I dag när vi försåg kylskåpet med innehåll såg jag en kvinna med falskt hår, falska naglar och falsk solbränna. Hon hade en massa smink i ansiktet och hon gick på klackar som hon inte klarade av att gå på.

Kvinnan var närmre femtio än fyrtio och jag kände mig som en åldersrasist som la vikt vid just det och ställde mig själv frågan; i vilket skede blir det patetiskt och sorgligt om man satsar för mycket på sitt yttre?

Svaret är ju att det alltid är patetiskt och sorgligt. Vare sig du är femton eller tjugoåtta eller fyrtiosju eller sextiofyra så är det pinsamt. Men ett kallt och hårt faktum är väl att det på något sätt känns mera accepterat att storsatsa på det yttre när man är tjugotvå än när man är femtiotvå.

Eller är det egentligen mera så att det är mera accepterat att storsatsa på det yttre när man når goda resultat och att de flesta av oss råkar ha sämre förutsättningar i år än vi hade förra året?

Jag börjar tro att det är så att det handlar mera om resultatet än åldern. För ingen skulle väl påstå att Jennifer Aniston är för gammal för att få bry sig.  Och på något sätt gör det svaret mig lite mera ledsen. Det skulle vara lättare att få säga åt alla att det är okej att satsa tills man är fyrtio än att behöva säga åt en tonåring med dåliga förutsättningar att hon ska vara försiktig med att försöka då det ändå inte kommer att lyckas. Att det är bättre att se taskig ut om man aldrig försökte något annat.

I dag var jag i egenskap av mamma bjuden på morsdagsfrukost på Ingrids dagis. Min dotter sov uselt i natt (igen) och därför var hon trött och ynklig under morgonmålet och ville sitta i min famn.

– Jag måste snart gå till jobbet, sa jag åt henne när jag såg hur klockan envist gick framåt mot början på min arbetsdag.

– Nej, jag vill ju vara hos dig, viskade Ingrid och klamrade sig fast vid mig.

Bara en liten stund senare överräckte hon stolt sin morsdagspresent och var med ens mindre ynklig och klamrande. På det hjärtformade kortet stod det En mamma håller sitt barn i handen bara ett ögonblick men i sitt hjärta hela livet.

Och plötsligt var jag den ynkliga och klamrande. Jag fick några fåniga tårar i ögonen som jag försökte dölja. Jag kände mig löjlig för jag har ju hört det där citatet flera gånger förr och klarat det bra. Men nu ville jag bara hålla henne i handen. För det här är det ögonblick då hon fortfarande vill hålla min.  För första gången på snart två dagisår hade jag riktigt svårt att lämna henne. Hon var nöjd och glad, fortfarande hög av stolhet.  Men mina steg var tunga och jag var ganska låg.

Och jag åkte till världens roligaste och bästa och mest meningsfulla jobb och tänkte på hur konstigt det är att vara mamma. Hur känslor bara faller över en ibland. Och jag tänkte på den goda vän som nu just är på sjukhus med sin son, på hur fel det är att barn ibland är sjuka. Och jag tänkte på hur allt har sitt pris. Och jag tänkte på hur skört allt är. Och jag tänkte på hur jag på sätt och vis gick lite sönder av att bli mamma men att de där sprickorna på något mirakulöst sätt har gjort mig lite helare.

Och jag lyssnade några minuter på Succémorgon och torkade tårarna och mötte min dag. Och det blev en riktigt bra dag på jobbet. På det där jobbet som alla gånger är värt sitt pris.

Jag tror jag börjar förstå begreppet livspussel. Det tog en stund.

För en knapp vecka sedan publicerade jag bloggvärldens äckligaste bild på min blogg och lovade en förklaring. Jag har glömt bort förklaringen. Tänk så hemskt. Att göra något obehagligt och sedan glömma bort att bortförklara det.

Vi var på Högholmen förra veckan och vi var så där som de flesta andra zoobesökarna; vi uppskattade djuren samtidigt som vi dubbelmoraliskt ojade oss över deras livsvillkor i burar. Och vi försökte naturligtvis också se det positiva; hur fint det var inne hos örnen och hur vackert landskap björnarna hade fått. Vi ville övertyga oss själva om att djuren mår bra och försökte se livsgnistan i deras trötta ögon, se pulsen i deras tunga kroppar.

Men. Sedan kom vi till babianerna. Och då sa min svåger (som jag för övrigt är väldigt förtjust i):

– Nå, där har vi ett djur som nog inte kan må bra. Titta på dess rumpa!

Och vi tittade. Och vi såg liksom en enorm röd böld i rumpan på en av aporna. Och vi höll med svågern. Den där babianen kunde ju under inga som helst omständigheter må bra.

– Borde vi kanske gå och säga till, berätta att en av aporna inte är i skick? funderade vi.

– Nå, knappast har allt det där hänt i dag, menade svågern och trodde nog att personalen kände till det stackars djurets öde.

Samtidigt som djuret såg ut att lida av en grym och orättvis sjukdom fanns det mycket energi och i liv i babianen. Den verkade livskraftig. Märkligt livskraftig med tanke på rumpan.

Så de kommande minuterna ägnade jag åt att googla på olika kombinationer av orden babian och rumpa och hona och hane och kom ganska snabbt fram till att den böld som vi trodde att var djurets sista rop på en sista hjälp egentligen var babianhonans tecken på att hon är brunstig och redo för parning.

För babianens skull är jag glad att förklaringen till den obehagliga rumpan var så sund (åtminstone frisk). Men på något märkligt sätt hade det nog varit lättare att fortsätta det här jordelivet om man hade fått tolka bölden som sjukdom och inte som parningstecken. Jag förstår helt enkelt inte hur babianhanar tänker. Tanken på att de finner det här upphetsande förbryllar mig något oerhört. Jag är inte nöjd med förklaringen. Och jag är lite rädd för babianer. Varelser som resonerar så kan ju omöjligt vara pålitliga och balanserade i andra sammanhang heller.

I väntan på vår förstfödda köpte jag babykläder. I vitt och brunt. Könsneutralt och vackert. Inte för att jag inte visste om vi skulle få en Kevin eller en Angelina utan för att jag tyckte om tanken på könsneutrala kläder på bebisar. Kläder som inte klassificerar. Jag ville inte att någon skulle kalla min starka dotter söt för att hon hade rosa. Eller min söta pojke stark för att han hade blått. Och sådant. Ni vet ju hur man ska tänka.

Under Ingrids första levnadsår hade hon mest vitt. Neutralt. Politiskt korrekt. Jag kände mig som en medveten förälder som minsann uppfostrar mitt barn till en person och inte till en flicka. Jag klappade mig själv på axeln och kände mig nästan lite duktig. När jag själv hade min prinsessa hängande under armen i sin grå fotiströja kände jag mig i hemlighet (förstås aldrig uttalat) lite bättre än de mammor som lät sina prinsessor bada i volanger och rosetter. Och rosa. Detta förbjudna rosa.

För ungefär ett år sedan hände något oväntat. Min lilla dotter hade inte ens fyllt två år och började plötsligt ha åsikter om sina kläder. Hon började säga klänning. Varje morgon sa hon klänning. Sedan dess har hon haft klänning varenda dag förutom tio. Knappa tio. Sedan dess lever hon alltså i klänning. Under sitt tredje levnadsår var klänning helt klart hennes nationaldräkt. Jag har hört om dagisbarn som säger Ingrid när de lägger på sig en klänning. Så starkt förknippas plagget med min dotter.

Och min dotters duktiga, medvetna och politiskt korrekta mamma har fått sig en törn. I början försökte jag tappert ta kampen och uppmuntra till byxor, byxor och byxor. Jag kände mig nästan misslyckad som mor. Men så insåg jag det dumma i det och gav upp min kamp. För faktum är att hon knappast tar speciellt mycket skada av att ha klänning. Det är nog bara min prestige som tar skada. Och hur löjligt är det inte att lägga prestige i de plagg min treåriga dotter bär och inte bär?

Jag har slutat kämpa. Jag har börjat slappna av. Jag är medveten för jag vet hur man egentligen ska tänka. Jag är duktig för jag väljer mina strider. Och jag är kanske socialt inkorrekt då, men det bjuder jag på.

Jag svävar på moln. Efter ett roligt dygn på arbetsrelaterad resa i halvexklusiv miljö är det underbart att vara hemma hos de bästaste igen. Ingenting blir ju hellre sämre av två goda nyheter i brevinkastet.

1. Försäkringsbolaget ersätter nästan hela vår spis. Hipp hurra!
2. Studiestödsnämnden fann återkravet på dryga tusen euro obefogat efter min begäran om omprövning. Hipp hurra!

Jag vill också. Jag vill inte vara sämre. Jag vill alltså också, om än senare än alla andra, säga något om mina tankar kring äktenskap och singelskap.

För det första: jag tror att en av Maricas huvudsakliga poänger var att äktenskap inte anses vara speciellt spännande och coolt i dag. Och vem kan egentligen säga emot det? I filmer och tv-serier hyllas ett helt annat sätt att leva än att gifta sig med en person och leva lyckligt med den i alla sina dagar. Våra hjältar i den fiktiva världen väljer karriär och shopping och vänskap och träning och tillfälliga relationer och tidskrävande fritidsintressen framför det gamla sättet att leva. Singelskap och med det möjligheten att helt själv rå över sin tillvaro presenteras som ett eftersträvansvärt sätt att leva.

Där har hon rätt.

För det andra: samtidigt som mediebilden ser ut som ovan så ser den faktiska bilden inte alltid ut på samma sätt. Visst, det finns många väldigt lyckliga singlar som inte skulle gifta sig om man så slängde världens praktexemplar av äkta hälft efter dem, men det finns också singlar som längtar mest av allt efter att få träffa någon. Jag känner sådana och jag antar att du också gör det. Och eftersom de finns så är det inte okej att förlöjliga singellivet och koppla ihop det med klamydia och ångest. De kanske inte alls lever sina glansdagar. De kanske finner sitt liv ensamt och torftigt och bara försöker ge sina dagar glans.

Där gör hon mindre rätt.

För det tredje: det finns ingen konflikt. Det finns singlar som är lyckliga. Det finns gifta som är lyckliga. Jag unnar mina lyckliga singla vänner all den helt okomplicerade frihet som singelskap innebär. Jag unnar mina lyckliga gifta vänner all den ljuvliga tvåsamhet som äktenskap innebär. Och samtidigt. Jag önskar mina olyckliga singla vänner den bästa tänkbara livskamrat. Jag önskar mina olyckliga gifta vänner den bästa tänkbara hjälp för att lösa problemen.

Lyckan och olyckan sitter djupare än i civilståndet.

För det fjärde: också gifta kvinnor kan dansa runt väskhögar och känna sig attraktiva.

Vi fortsatte torka tårar med världsliga nöjen. Tack till karusellen i den butik där vi veckohandlar. Ingrid försökte också gnälla till sig en muminscarf. Men där går vår gräns. Vi kan äta och åka bort våra sorger, men inte konsumera bort dem.

Inget nytt under solen. Ingrid fortsätter sörja att kusinerna inte längre lever med oss. Vi dränker sorgerna med en kvalitetsmåltid och lite hjälper det. Lite.

Våra älskade gäster har lämnat vårt hem. Det är sorg hos oss nu.

– Ja, nu har kusinerna åkt tillbaka till Sverige, sa jag tappert åt Ingrid en stund efter det svåra avskedet.

– Jag älskar dom. Jag kommer att sakna dom, sa Ingrid mindre tappert och lutade sig mot tamburväggen och var nära ett sammanbrott.

En stund senare satt hon i gungan med darr på läppen.

– Jag känner mig ledsen när kusinerna har åkt till Sverige. Jag vill att de ska vara här, sa hon.

– Jag också, sa jag och fick faktiskt en tår i ögat. En tår som jag desperat försökte blinka bort av två olika orsaker:

1. För att vara ett stöd åt min dotter i hennes sorgeprocess.

2. För att dölja tårarna för den trevliga unga man som kom på spontanbesök på eftermiddagen och räddade oss från vår misär. (Tack för det!)

Det enda som är positivt med att gästerna är borta är att jag får sova i min egen säng i natt efter en vecka på madrass i vardagsrummet. Men det väger löjligt lätt i jämförelse med allt negativt.

Vi är nog gjorda för delade liv.