I dag när vi försåg kylskåpet med innehåll såg jag en kvinna med falskt hår, falska naglar och falsk solbränna. Hon hade en massa smink i ansiktet och hon gick på klackar som hon inte klarade av att gå på.

Kvinnan var närmre femtio än fyrtio och jag kände mig som en åldersrasist som la vikt vid just det och ställde mig själv frågan; i vilket skede blir det patetiskt och sorgligt om man satsar för mycket på sitt yttre?

Svaret är ju att det alltid är patetiskt och sorgligt. Vare sig du är femton eller tjugoåtta eller fyrtiosju eller sextiofyra så är det pinsamt. Men ett kallt och hårt faktum är väl att det på något sätt känns mera accepterat att storsatsa på det yttre när man är tjugotvå än när man är femtiotvå.

Eller är det egentligen mera så att det är mera accepterat att storsatsa på det yttre när man når goda resultat och att de flesta av oss råkar ha sämre förutsättningar i år än vi hade förra året?

Jag börjar tro att det är så att det handlar mera om resultatet än åldern. För ingen skulle väl påstå att Jennifer Aniston är för gammal för att få bry sig.  Och på något sätt gör det svaret mig lite mera ledsen. Det skulle vara lättare att få säga åt alla att det är okej att satsa tills man är fyrtio än att behöva säga åt en tonåring med dåliga förutsättningar att hon ska vara försiktig med att försöka då det ändå inte kommer att lyckas. Att det är bättre att se taskig ut om man aldrig försökte något annat.