Och som på beställning kom delar av Helsingfors-familjen på besök. Det behövdes ovanligt mycket just i kväll när den ursprungliga familjen saknades så mycket. Nu satt de i soffan och var ren kärlek. Profetstorebrodern. Pansarvagnsstorebrodern. Och kvinnan som är min bästa vän.

Att som äldsta syster i en systerskara på fyra plötsligt få storebröder någon gång efter tjugofem är stort. Sådana där som bråkar med en ibland och som ibland visar stolthet. Sådana där som man vet att alltid står bakom en om något annat barn är elak i parken.

De är guld. Hon är guld. För att inte tala om vad han som är min första och bästa är.

Jag gråter mera än nästan alla jag känner och jag brukar stå för mina tårar. Men helst fäller jag dem i hemmets trygga vrå och i närheten av människor som tycker om mig. Jag brukar kunna välja när jag gråter. Men i dag gick det inte att välja bort tårarna. I dag var det nämligen vändagskaffe på dagis.

Längst fram i kören av sjungande barn stod min egen dotter och deltog för första gången i organiserat sånguppträdande. Hon brukar undvika sådant med bestämdhet. I dag både sjöng och dansade hon (nästan den enda som dansade faktiskt), märkbart stolt. Den finaste lilla sångaren var min.

Men det var inte därför jag grät.

Jag grät för att jag var med där. Nästan alla andra barn hade mor- eller farföräldrar på plats men Ingrid hade ”bara” oss. Hennes mor- och farföräldrar bor lite väl långt borta för att det ska vara rimligt att bjuda dem på vändagsfester som tar en dryg halvtimme. Jag grät ju inte för att de inte var med på festen i dag, jag grät för vad det symboliserar. Jag grät för att min egen mamma bor så långt borta och för att Fredrik är lika rotlös som jag på den ort vi ändå kallar hemma.

Vi vill bo här. Vi har valt det mycket medvetet och mycket genomtänkt och mycket helhjärtat. Men det har sitt pris. Och ibland påminns man om det.

– Jag kommer inte ens ihåg när jag var riktigt glad sist.

Så sa småbarnspappan med två barn under två år.

Och jag förstod lite vad han menade, men den tanken var ju förbjuden.

Det här hände för ett och ett halvt år sedan och då förstod jag vad han menade. När jag själv var mamma till en ettåring som en gång varit frisk i två veckor och som sov sämre än sämst. När jag hade varit hemma ett par månader med ett barn som krävde mera sysselsättning och program än jag egentligen ville erbjuda. Jag förstod vad han menade, men jag skulle knappast ha sagt det högt. Redan tanken var för jobbig. Att dessutom stå för tanken!!! Nej. Omöjligt.

Men nu. Nu känns det inte så där mera. Varken för mig eller för pappan till de charmiga två. Nu vet vi när vi var riktigt glada sist. Livet och vardagen är skonsammare igen och sliter mindre på vår livsglädje.

Jag köper inte att små barn är små problem och stora barn stora problem. Jag köper inte att babytiden alltid är rosaskimrande och underbar och väldoftande. Det är svårt att köpa sådant när man minns känslan av att inte minnas sin senaste stund av ren glädje.

Folk blir ofta(st) förvånade när de får veta att jag är prästfru och kristen. Nästan som om jag inte skulle motsvara deras bild av hur en sådan ska vara och se ut. Och jag tar det som en komplimang.

Och jag skäms lite för att jag tar det som en komplimang.

Varför är jag stolt över att inte motsvara folks bild av hur en människa med min tro ska vara och se ut? Beror det på att folk har felaktiga fördömande fördomar? Eller beror det på att jag inte är lika fri från världens krav som jag tror att min tro kallar mig att vara?

Det är en knepig balansgång. Varje gång jag står inför en ny konfirmandgrupp står jag inför samma fråga. Vill jag vara den jag brukar vara, prästfrun som har likadana shorts som konfirmandflickorna (men några storlekar större)? Som känns bekant och som är lätt att ta kontakt med? Eller vill jag vara den jag kanske borde vara, prästfrun som med hela sitt sätt att vara och se ut visar att shorts inte spelar någon roll och att världens värderingar oftast är åt skogen?

Det är en knepig fråga. En av de frågor som stör mig mest just nu och som intresserar mig mest. Jag återkommer när den här dagen kommit lite längre.

Jag tillsammans med några av de konfirmandflickor som sommaren 2009 fick träffa en lättillgänglig prästfru i jeansshorts från H&M.

I dag har varit en lördag som starkt påminner starkt om de lördagar vi hade innan vi fick barn. Jag vaknade av mig själv tio före nio och kände för första morgonen på länge något annat än en enorm längtan efter mera sömn. Vi åt morgonmål strax före tio efter en timme med böcker och tidningar i sängen. Vi åt lunch någon gång vid ett och sedan dess har vi egentligen bara existerat och ätit chips.

Den där tiden i Ingrids liv när det måste hända saker för att hon skulle vara tillfreds är tydligen över (och med hända saker menar jag tyvärr saker som inbegriper utomhusvistelser).  Jag har läst alla bloggar. Fredrik har sett alla fotbollsmatcher. Ingrid har lekt alla lekar. Ibland har hon kommit och kramat oss hejdå på väg till en viktig picknick eller sagt att en docka vill vara hos mormor (= hos mig). Hon är kung på att sysselsätta sig själv och det gör inte så mycket att det ser ut så här i vårt nystädade sovrum.

Vilken otroligt lyxig lördag. Och även om min ursprungliga a-plan var att vi skulle ha ett barn till när Ingrid var två och ett halvt så måste jag erkänna att jag njuter ganska ordentligt av det vi har nu. En lördag som påminner starkt om de lördagar vi hade innan vi fick barn.

Vi går in i misstider. Skönhetsmisstider. Jag såg skymten av en kvällstidningsbilaga som påminde mig och jag såg en annan skymt på mtv3:s hemsidor. Den skymten lånar jag och delar med mig av.

Jag skulle aldrig någonsin utsätta mig själv för det här. Det finns något så jobbigt och onaturligt med att gå omkring i bikini och högklackat. Den självdistans som något sådant skulle kräva av mig finns inte. Och jag blir lite rädd när jag tänker att det knappast är självdistans som driver de kvinnor som faktiskt gör det.

Dessutom är det säkert jättekallt. Det är ju vinter.

Samtidigt är det lätt att säga aldrig när man väger femton kilo för mycket för att det ens skulle bli aktuellt. Men det gör mig så ont när centimetrar och kilogram finns listade intill krampaktiga leenden. Det är så få av oss som kan leva upp till det. Och tyvärr så få av oss som har självdistans nog att bara acceptera det faktumet.

Jag nästan hoppas att ingen har besökt min blogg i dag. Den har bytt utseende sjutton gånger och ingen gång har den sett fördelaktig ut. Att jag har läst media på universitetsnivå och hanterar den nya bloggen så här dåligt är under alla kritik och väldigt pinsamt.