Ibland känner jag så starkt att världen inte är till för människor, att vi har skapat en värld som nästan ingen av oss klarar av att finnas i. Och att jag själv har ganska liten orsak att känna mig främmande och att det följaktligen finns ganska många människor som lider betydligt mera än jag av främlingskapet.

Och att jag lider och borde lida av att det är så.

Jag är nöjd. Jag har lätt för att trivas och lätt för att anpassa mig, lätt för att fokusera på det positiva och vara nöjd. Det innebär kanske att jag strävar lite mindre än många andra och att jag är lite mera här och nu än de flesta andra. Ändå ser jag min nöjdhet som något positivt. Men världen gör ju inte det.

I den här världen hinner man nätt och jämt snudda med tån vid ett trappsteg innan man ska försöka nå nästa. Man ska fatta livsavgörande beslut med målet att göra framsteg, växa, klättra. Karriär är viktigt. Man får inte fastna. Man måste vidare. Man ska vara hungrig. Man ska hela tiden gapa efter lite mera. Man ska vara rastlös och rotlös och på ständig jakt. Man ska inte vara nöjd.

Aldrig någonsin nöjd.

Jag vet inte  vad du tycker men jag tycker att världen är konstig. När fick ordet nöjd en negativ klang och betydelse?