I skrivande stund firar jag det mest välförtjänta sportlovet i mannaminne. Jag jobbade som ett djur förra veckan (också) och den vecka som börjar med nu innehåller egentligen inga måsten alls.

Jag och min enfödda dotter har flytt till den semesterort som alltid levererar; det ställe där vi hängt så ofta vi bara kunnat sedan Ingrid kom till. Det enda molnet på min himmel stavas saknad-av-min-bästa-vän-och-största-kärlek. Vi kommer i veckan att slå rekord i tid ifrån varandra. Och det känns fint att det känns trist.