– Jag kommer inte ens ihåg när jag var riktigt glad sist.
Så sa småbarnspappan med två barn under två år.
Och jag förstod lite vad han menade, men den tanken var ju förbjuden.
Det här hände för ett och ett halvt år sedan och då förstod jag vad han menade. När jag själv var mamma till en ettåring som en gång varit frisk i två veckor och som sov sämre än sämst. När jag hade varit hemma ett par månader med ett barn som krävde mera sysselsättning och program än jag egentligen ville erbjuda. Jag förstod vad han menade, men jag skulle knappast ha sagt det högt. Redan tanken var för jobbig. Att dessutom stå för tanken!!! Nej. Omöjligt.
Men nu. Nu känns det inte så där mera. Varken för mig eller för pappan till de charmiga två. Nu vet vi när vi var riktigt glada sist. Livet och vardagen är skonsammare igen och sliter mindre på vår livsglädje.
Jag köper inte att små barn är små problem och stora barn stora problem. Jag köper inte att babytiden alltid är rosaskimrande och underbar och väldoftande. Det är svårt att köpa sådant när man minns känslan av att inte minnas sin senaste stund av ren glädje.
Nästan för lycklig 
Svårt att föreställa sig om man inte varit där… Men jag tror att det är viktigt att man får skriva om den sidan också, den som inte är så mjukrosa.
Det tror jag också. Det sorgliga är att jag inte trodde det då. Jag var rädd att det aldrig skulle gå om och jag ville inte för all framtid bli tvungen att svara på hur det går just nu. Så jag sa väldigt lite. Fegade ur och svalde det obekväma och förbjudna. Jag hoppas att jag väljer annorlunda nästa gång.
Jag vill nu bara tacka för din alldeles underbara blogg!! Jag kan liksom inte läsa den utan att börja fundera på hur jag själv mår och hur jag ställer mig i förhållande till saker du skriver om. Det är inte alla gånger helt lätt, men jag kommer ändå hela tiden tillbaka och vill läsa mer!
Oj, så fint sagt av dig! Jag bloggar mest av allt för att skiva och nästmest av allt för att väcka frågor hos mina läsare. Det här är kanske första gången jag får en säker bekräftelse på att jag lyckas med det där andra. Tusen tack!
Tack för funderingarna. Detta har jag oxå grubblat på oändligt många gånger. Det där med att alla säger att ”små barn, små bekymmer. Stora….”. Både jag och min man tycker det är otroligt jobbigt den här babytiden. Inte bara dessa eviga sjukor och rinnande näsor osv… utan allt det där andra, såsom att dom inte kan sitta på pottan, inte äta själv, inte klä på sig, måste bäras från plats A till plats B, inte vet när eller varför dom är hungriga, trötta osv osv…
Missförstå mig inte, tycker ju oxå babytiden är härlig och skulle ju inte vilja heller att babytiden tar slut. Men nog var det ju UNDERBART då dottern kom upp i 3-årsåldern och började fungera som ”en normal människa”… 😉 Hade humor och man kunde åka vart som helst med henne, när som helst
Och vad gjorde man då… jo, skaffade en till… 😉
Nu sitter vi bara och längtar ibland att sonen oxå skulle skippa alla dessa stadien och börja äta, klä på sig, kacka SJÄLV… 🙂
Vår dotter är nu 2,5 år gammal och hon börjar kännas ganska självgående. Det är lätt att njuta av den tid vid har nu med ett barn som fixar det mesta själv och som inte kräver absoluta rutiner för att vara samarbetsvillig och nöjd. Jag förstår vad du menar!