I snart en vecka har jag sörjt min icke-förmåga att springa till följd av en irriterande men harmlös förkylning. I dag sörjer jag snarare det faktum att jag inte längre kan låta bli att springa med gott samvete. Att jag kände av en lite ond hals när jag riktigt ansträngde mig i morse är ingalunda en ursäkt att låta bli, hur man än tänker. Arma dagar. Jag måste ut. Märkligt hur jag ännu i går gick och var sååå ledsen för att jag inte fick springa. Jag måste ha lurat mig själv. Jag är ganska bra på det.