Ungefär kvart över tio igårkväll kröp jag upp i soffan bredvid Fredrik, tittade honom stadigt i ögonen och sa att jag är stressad. Väldigt stressad. Så stressad att det gör ont i magen, så stressad att tårarna är nära hela tiden.

Jag var väldigt lugn och samlad. På ett paradoxalt sätt.

Ungefär kvart över fem i dag kröp jag in min hand i Fredriks på väg hem från butiken och sa att jag inte känner mig stressad mera. Inte alls. Helt utan orsak eftersom mina omständigheter på inget sätt förändrats, eftersom mina utsikter att få ihop den här veckan tvärtom är lite sämre.

Ibland är nåd att saker och ting inte alltid känns precis som de är.