I natt var vi vakna mellan ett och tre. När vi märkte att det skulle bli en sådan natt tänkte jag så här för mig själv:

Jag undrar varför hon krånglar nu. Är det bara för att jag verkligen behöver sova i natt eller finns det också andra orsaker?

Jag hann bara tänka tanken innan jag slog mig själv på fingrarna (inte bokstavligt). Sådan där självömkande typiskt-attityd äcklar mig. Med en sådan attityd behöver man varken fiender eller motgångar. Man är som ett enda stort krokben för sig själv.

Jag tror förresten att det finns orsaker. Hosta och nybliven blöjfrihet nattetid, till exempel.