Det blev ju en kalasdag. På förmiddagen satt jag på ett cafè med en sextioårig man och pratade om Jesus. Eller egentligen drack jag mest te och skrev medan han pratade. Han berättade häftiga historier och jag tänkte att jag vet så lite ännu och jag längtade nästan efter en sextioårig Amanda med mera perspektiv och vishet. Sedan sa han att han är lite för gammal. Och jag njöt så mycket igen av att vara en tjugosjuårig Amanda.

 

Sedan lunchade jag med en kvinna som inspirerar mig, en av mina allra nyaste vänner. Ju mera jag ser av henne – ju mera förtjust blir jag. Att lära känna nya människor är kanske det bästa som finns. Om de där nya människorna dessutom är sällsynt intelligenta, uppriktiga, charmiga och vältaliga (jag har en förkärlek för dem som kan uttrycka sig) är jag såld.

 

Sedan skrev jag ett brev åt en tonåring som kämpar. Och sedan jobbade jag för första gången efter aderton dagar jullov. Sedan skrev jag en artikel och blev lite ledsen för att jag kände mig lite rostig. Sedan hängde jag med mina fina familjemedlemmar och såg först desperate och sedan How I med mannen i mitt liv och kände mig inte alls ledsen eller ens rostig längre.

 

Kalasdag.