Det är tydligen tungt att vara stor när man egentligen är ganska liten. Ingrid har haft två huvudlösa rop- och skrik- och alla-andra-verb-som-beskriver-högljudda-aktiviteter-attacker sedan läggdags. Varför, varför, varför?

I någon mån vet jag förstås varför, men trotsanfallen kommer så märkligt och irriterande ojämnt. Något som fungerar en dag är katastrof nästa. Hur ska man då lyckas undvika minorna?