När jag för åttonde gången lagt på Ingrid täcket/hjälpt dockan med kläderna/bytt ut kvällsboken/pussat och kramat/assisterat vid kvällskisdning och sedan lämnar min dotter i sin säng för nattsömn ser jag hur hennes hjärna arbetar hårt på att hitta på ännu en orsak att kalla in en förälder. Så destruktivt.

Jag vet att vi bäddat för det själva. Jag vet att vi när som helst kan arbeta bort det genom att ta en strid och offra två-tre sköna kvällar. Men ärligt talat så kostar det ändå ganska lite. Det knäcker oss inte. Och tillika (bra ord) är det ju nästan bara charmigt och gulligt de gånger man själv är mätt, frisk, utvilad, på gott humör och inte kissnödig. De gångerna, alltså.