Det här jullovet blev inte riktigt som vi hade tänkt. Småbarnsliv är ibland lika med att själv påverkas av maginfluensa man inte har. Vi har stundvis varit i karantän mera än i sociala sammanhang och många av de människomöten vi hoppades på och såg fram emot blev inte av. Och det är med sorg jag konstaterar att de nog inte heller blir.

Men jag gläder mig barnsligt mycket över dem som faktiskt blev. Och jag tänker på att jag för både en och två och tre jular sedan hade nästan noll möjligheter att träffa vänner och att den här julen ändå blev mera människocentrerad än dem. Jag känner mig utvilad och glad och redo att snart fortsätta med mitt riktiga liv. Jag har nästan hunnit glömma hur mitt eget hem känns, hur det är att vara oberoende av bil och beroende av kalendrar och klockor. Och jag saknar det. Mitt eget liv. Det liv som jag själv valt.