Ingrid och jag förde tyvärr (med tanke på tidpunkten) ett samtal i vårt sovrum i hemgården för ett par minuter sedan.
– Jag vill ha en bok, säger Ingrid.
– Älskling, det är natt och det är mörkt. Det går inte att läsa nu, svarar jag förnuftigt och sansat.
– Men jag vill ha en bok i alla fall, att läsa på morgonen.

Jag famlar i mörkret och får tag på ett inbundet litterärt alster som jag något motvilligt överräcker (jag är inte snabb att ta strider nattetid).
– Oj, tack mamma! säger min dotter med en djup lättnad. Och jag känner mig lite ondsint som försökte hålla henne och litteraturen separerade.

Men älskade dotter, nu tycker jag att du ska somna om.