Denna söndag firade jag gudstjänst i mina föräldrars hemförsamling. Och jag älskade det lite, även om jag kom av mig lite med det när Ingrid hade jullovets nästvärsta raseriutbrott på väg ut.

Jag fick lyssna till den mest äkta och mest berörande predikan jag hört hittills i år (lite sagt så här tidigt på året, men jag tror att mitt utlåtande håller en tid framöver). Jag fick för en dryg timme finnas i en miljö där kraven var så få samtidigt som utmaningarna var så många – den blandning som skapar de kanske allra bästa miljöerna. Jag såg en glimt av en främmande människas kärlek till en annan människa och den glimten fyllde mina ögon med tårar medan jag hjälpte Ingrid kissa för tredje gången.

Sedan kom raseriutbrottet och tuff hemfärd och fixa kvällsmål och natta barn och springa och duscha och jag nästan glömde vad jag fick vara med om på gudstjänsten. Men nu minns jag lite bättre och nu ska jag begrunda och bevara.