Julkyrkan var precis som alltid. Ena herden hade en lapp med sångtexten, precis som alltid. Ljuset tändes när ängeln kom till herdarna, precis som alltid. Jag grät en smakfull skvätt när Maria sjöng om himlen i sin famn, precis som alltid. Och när vi sjöng om den glans, det guld och den prakt som sist och slutligen intresserar oss så lite.

Men min egen känsla var inte riktigt som precis alltid. Jag var så mycket hos min syster och hennes lilla och jag bad så innerligt att de ska få vara hos oss imorgon trots att det ser dåligt ut. För det är ju då det blir jul, när vi är tillsammans. När det än blir. Det finns inga magiska datum, inga mirakelrecept. Inga. Inga. Men det finns en kväll i ljus med Herrens ord och ett bo med ro i ett hem på fosterjord.

Annars var julkyrkan precis som alltid. Och det är gott att det får vara så.