Ungefär exakt just precis så här reagerade Ingrid när jultomten själv besökte dagisjulfesten.
Och när hon vant sig lite såg reaktionen ut ungefär exakt just precis så här.
Jag kommer inte att tala så mycket om tomten när vi laddar inför julen. Det kan ju knappast löna sig om jag vill att hon ser fram emot den ens lite.
Nästan för lycklig 
lite sunt ändå! jag gillar henne.
Absolut. Hon är fin.
Men nog är ju jultomten lite skrämmande.Konstig man som kommer en gång per år och har långt skägg. Jag var rädd för jultomten i mina yngre dagar.
Sant. Många verkar ha traumatiska upplevelser.
En överviktig, alkoholsjuk fånig-debil gubbe i röd huva som åker kana genom skorstenen. Och han symboliserar julen i dag. Jag hejar på Ingrid!
Jag tycker också att det är sunt på något sätt.
Efter många försök till att berätta att tomten är snäll, att han inte är hemsk eller farlig, gav vi upp. Efter flera nätter förra året med gallskrikande mardömmar om jultomten och uppvaknanden före julen, så gav vi efter och berätta att tomten inte finns på riktigt… att det bara är utklädda gubbar och att tomten inte kan komma in till oss på natten, att det bara är vi föräldrar som sätter paketen under granen… DÅ fann vår dotter ro och kunde sova igen utan mardömmar… Så under juletider undviker vi att gå i butiker med henne, för ser hon en jultomte blir hon hysteriskt rädd och springer och börjar skrika… Så sött samtidigt som man måste vara på sin vakt! Och jobbigt då dessa "jultomtar" inte förstår detta utan kommer fort fram och "houh houhhar"… Dessutom alltid på ett språk hon inte fattar…Jag var själv nästan lika rädd i hennes ålder!
Usch, vilken historia! Det borde vara förbjudet för tomtar att komma fram och ta kontakt utan att föräldrar ger något slags tecken som tyder på att det är fritt fram.