Jag ogillar klichèer och att säga att man inte ångrar någonting är väl nog närmast en klichè. Det kan ju omöjligt vara sant. Alla människor med ens lite självkritik och reflektionsförmåga måste ju ångra saker.

 

Samtidigt förstår jag tanken bakom det där något slentrianmässiga uttrycket. Och den tanken tror jag att jag kan skriva under. Och om det är den tanken man menar med att inte ångra någonting så gör jag nog inte det.

 

Jag ger några exempel på saker jag eventuellt kunde och kanske enligt en del rentav borde ångra:

– att jag gjorde det för lätt för mig själv i gymnasiet

– att jag inte altid gjorde mitt bästa under studietiden

– att jag studerade riktigt, riktigt snabbt

– att jag gifte mig när jag var väldigt ung

– att jag inte var mammaledig längre än jag var

– att jag inte var ledig i somras utan sommarjobbade hela tiden och inte fick vara ledig

 

Jag ångrar ingenting av det där. ńven om det har hänt att folk sagt att jag kommer att göra det. Hittills har det inte hänt. Visst har det varit tufft ibland och jag har stundvis ifrågasatt mina egna val men när jag ser tillbaka i backspegeln har jag alltid sett samma sak; den väg jag skulle välja igen och igen.

 

Däremot ångrar jag naturligtvis en massa saker som jag har sagt och gjort. Jag ångrar skitprat, jag ångrar fördömanden, jag ångrar att jag i stundens hetta förminskat andra för att själv framstå som bättre. Jag ångrar att jag sårat och skadat när jag borde ha helat och byggt upp. Jag ångrar att jag lagt mig själv främst på ett onödigt sätt. Där känner jag bara ånger. Och en liten förhoppning om att jag kan lära av mina misstag och växa till det bättre.