Så här stabilt var läget vid lunch. Ungefär när jag skrev mitt skrytinlägg om mitt välartade resesällskap.

När vi skulle av båten var läget allt annat än stabilt. Ett av de värsta raseruutbrotten någonsin (troligtvis sagt utan överdrift( kryddade vår strapats så där länpligt när jag skulle ta oss ut till väntande taxi och sedan ett icke-väntande tåg. Vi tappade en mössa i kampen, vilket ju är trist i köld men ändå ett rimligt pris.

Jag blängde surt i taxin. Tjurade och var arg.
– Förlåt, säger då den ljuvaste, ljuvligaste röst jag vet.

Jag har tagit en hel del strider pp vår resa, det har blivit en hel del utbrott. Och det är så skönt att märka att hon börjar bli medveten om att hon beter sig ruttet ibland.