Bakom oss just nu: en underbar återförening med en underbar ung man och hans underbara föräldrar. Samt god mat och en god natts sömn.
Framför oss just nu: det som åtminstone på pappret är den svåraste resesträckan. Vi laddar, förbereder mentalt, hoppas och tror (?) på det bästa. Den här sträckan med det här färdmedlet har knäckt starkare kvinnor än mig och Ingrid.
Nästan för lycklig 
Det var ljuvligt att ha er här om än för några få timmar. Då vi fortsatte vid frukostbordet suckade Adrian och sa: Nu har jag ingen vän. Min vän for bort.Men ni har inte lämnat oss helt lottlösa. Hittade just ett par rosalila strumpor på golvet. Vi håller dem som gisslan så att vi säkert ses igen – snart!
Jag vill gärna ses igen! Men de där strumporna är en dålig gisslan. Sju par för två pund i London. Om Adrian någon gång vill bejaka sin rosalila sida kan ni känna er fria att använda dem som om de var era egna.
Äsch. Nå men, vi får se vilket öde de går till mötes då. Hittills har de använts som boll, fågel och snöflingor. Har man fantasi så har man. Kram på er, ha det gott där borta.