Vi människor är vanedjur. Snabbare än vid nästan allt annat vänjer vi oss vid vardagar. Nya jobb, nya hem, nya närbutiker, nya bussutter…

När Ingrid var bebis var apotek vår vardag. Vi besökte apotek minst en gång i veckan. Vi blev medlemmar och stamkunder för vi visste att det lönade sig. Tänk så sorgligt. Att det någonsin lönar sig. Varje gång vi fick ett nytt recept, en ny medicin, en ny salva så hoppades vi att lösningen var nära, att hon skulle sluta riva sig blodig, att hennes hud inte längre skulle vara hennes fiende.  När Ingrid var bebis var det vår vardag att svara på varför hon såg ut som hon gjorde. Varför hon var så röd runt munnen. Varför hon blödde på armarna. Varför hon flagnade.

När Ingrid var ett år var det vår vardag att få höra att hon såg bättre ut. De som träffade henne första gången förundrades över hur dålig hennes hud var. De som kände henne från tidigare förundrades över hur bra hennes hud var.

När Ingrid är två år är apotek inte längre vår vardag. Nu pratar ingen längre om hennes hud. Hon har blivit väldigt mycket friskare. Hon kan vara barbent och bararmad. Hon kan bada utan att man måste hålla hennes händer och hindra henne från att slita sönder sin hud. Det är så häftigt. Nästa gång hon besöker sina yngsta kusiner kan hon för första gången vara utan strumpor. Hon kan också springa omkring lättklädd, vilket speciellt en av kusinerna tycker om. Så har det inte varit förr. Och det är så stort att få kalla det vardag.

Jag märkte inte riktigt när det hände. Men det hände. Och jag bara tackar och tar emot den nya vardagen.