I den bok jag börjat läsa i dag säger berättarjaget så här om den kristna scoutgrupp han var med i som barn.

”Själva kyrkoluften andades en återhållsamhet som letade sig in i allt man gjorde. Det var som om pingisbollarna flög lite långsammare, hur hårt man än smashade, och att det satt en osynlig broms i själva atmosfären. Vad man än gjorde i kyrkan så blev det tråkigare än samma sak någon annanstans.”

Jag tänker tre saker:
1. Jag tycker väldigt mycket om den här boken (sagt efter femtio lästa sidor).
2. Kyrkan skulle kanske må bra av mindre återhållsamhet, men många sammanhang av mera.
3. Jag har hittat ett rum i kyrkan som inte håller mig tillbaka, som inte är tråkigt. Men jag vet inte om det beror primärt på min kyrka eller på min person som vägrar bli återhållen.

Boken heter Radhusdisco och är skriven av Morgan Larsson.