Jag är i regel väldigt starkt för att människor lägger andra före sig själva. Helst ska det ske oftast men åtminstone ibland. Samtidigt är jag väldigt starkt för att människor ibland (inte oftast) lägger sig själva först. Om du inte kommer ihåg när du gjorde det senast är det ett problem. Om du inte kan tänka på det utan att känna skuld är det också ett problem.

Jag har träffat många människor som bär på en bitterhet som grundar sig på att de lagt sig själva sist för ofta. Det anses ädelt och gott stt uppoffra och tjäna – och visst är det så. Samtidigt tror jag att det är viktigt att våga kräva att få ha det bra.

Flera gånger har jag hört småbarnsföräldrar (i synnerhet mammor) som talar om hur mycket de ger och offrar. Det blir okej att säga saker som ”Jag har inte unnat mig något alls de sju senaste åren”.

Det är ju inte okej. Tycker jag. Och känner mig nästan lite egoistisk som tycker så. Och ändå inte.

För.

Jag vägrar leva ett liv nu som gör att jag är bitter om tio eller tjugofem år. Hellre är jag lite jobbig och krävande och mån om att kommunicera mina behov.